Andra onsdagen efter att hon köpt bilen fyllde Dana två skålar med vatten och en tredje med mat för ett dygn och ställde dem på köksgolvet i en rad. Klockan var tio i elva, och huset hade sparat värmen från eftermiddagen. Fläkten i sovrumsfönstret rörde runt den utan att göra något åt saken.

”Jag är tillbaka innan det ljusnar”, sa hon till hunden.

Hunden stod i köksdörren och såg på medan hon tömde kaffesumpen i soporna, ovanpå visitkortet som Brian Tuttle lämnat i hennes nätdörr i måndags. Dana hade rivit det i fyra delar utan att vända på det. När hon tog basebollträet ur hörnet bakom ytterdörren följde den inte efter, och vid trottoarkanten såg Dana tillbaka mot huset. Hunden stod uppe i fåtöljen vid fönstret med framtassarna på ryggstödet, något den aldrig gjort förut. Revan i örat hade läkt och lämnat en skåra i kanten.

Hon hade ännu inte gett hunden något namn. En gång den veckan hade hon varit nära, morgonen då Yesenia skrev att Deb kört ner från Yucaipa och hämtat Bruno. Dana hade suttit halvsovande i fåtöljen, och ett ord hade börjat komma ur henne, men hon slöt munnen om det innan hon hörde vilket det var.

Taurusen stod parkerad bakom skåpbilen, där den stått sedan fredagen hon körde hem den. Förarstolen var skjuten så långt fram det gick. Hon hade aldrig brytt sig om att flytta den, och knäna tog i ratten när hon körde. Två dunkar på tjugo liter låg i bagageutrymmet, köpta vid två olika bensinstationer två olika dagar, och de skvalpade mot varandra när hon körde ifrån trottoarkanten. Hon tog Cedar söderut mot motorvägen med fönstret nere.

Hon hade gått de fyra kvarteren till gården vid spåren med den gula lappen i fickan. Mannen där hade sagt tjugofemhundra, dubbelt så mycket som bilen var värd, och när hon frågade efter papperen sa han att de skulle stanna där de var. En man som behöll papperen tog betalt för alla frågor han inte tänkte ställa. Okej. Hon räknade upp pengarna på motorhuven, tjugodollarsedlar ur kaffeburken ovanför kylskåpet, och han räknade inte efter. Ett äpple av filt hängde i backspegeln i en ögla av rött garn. Stygnen var så stora att ett barn måste ha sytt det, och hon lät det hänga. En bil med ett barns äpple i var en bil som ingen tittade på två gånger.

Hon hade kört ut till Haneys tomt tre nätter den första veckan och suttit längst ut på grusvägen under eukalyptusen med motorn avstängd och anteckningsboken på knät. Någon hade lagat hålet i stängslet med ståltråd. Hon skrev ner klockslag och vilka som rörde sig, som hon brukade. På lördagen stod lastbilar parkerade längs vägen ner till asfalten, och det kom musik och mansröster från ladan till tre på natten. Två gånger brast hela raden ut i skall på en gång och tystnade. Måndag natt hände ingenting. På onsdagen körde den svarta pickupen ut från uppfarten en bit efter tio, med en ny vänster strålkastare som lyste vitare än den högra, och svängde mot motorvägen. Huset blev mörkt. Pickupen kom inte tillbaka förrän efter två, och hon satt där tills den gjorde det.

Onsdagar, skrev hon. Borta 22–02. Ladan tom.

Hundgårdarna var fulla varje natt. Hon hörde dem från bilen med rutorna uppvevade.

På söndagskvällen hade mannen från gården kommit gående på hennes gata igen med sin hund. Det var samma tid som första gången, men han stannade inte vid brevlådorna. Vid hennes hus stannade den gamla hunden av sig själv och vände huvudet mot fönstret. I vardagsrummet stod den tigrerade tiken redan uppe på framtassarna med båda öronen framåt, även det med skåran. De två hundarna såg på varandra genom nätet länge. Mannen var tung över bröstet och bar magen högt, och i skenet från gatlyktan såg hon att skjortan var tvättad så många gånger att kragen låg platt och tunn som papper. Han stod och väntade utan att dra i kopplet, och han tittade inte mot fönstret. Han tittade på Taurusen. Kopplet var lindat en gång runt hans högra hand, och handen var helt sluten om det.

På gården hade fingrarna förblivit krökta när han lyfte handen för att skugga ögonen. Dana kände igen sådana händer från djurhemmet, från de pensionerade männen som kom på vardagsförmiddagarna för att rasta hundar tills året då de inte längre kunde sluta handen om ett koppel. Sådana händer blev inte bättre. Antingen hade hon sett fel den dagen eller läst honom fel, något hon inte brukade göra. Den gamla hunden slutade titta före honom. Dana klev tillbaka från fönstret, ut ur skenet från gatan, och blev stående där tills han hade svängt runt hörnet mot spåren.

Dunkarna knackade mot varandra i bagageutrymmet när hon kom ut under viadukten, och lukten av avgaser gav vika för torrt gräs. Åt norr hängde det orangea skenet över städerna som vanligt. Strax efter elva svängde hon in på grusvägen, och filtäpplet svängde ut på sitt garn och tillbaka. Hon släckte strålkastarna och lät bilen rulla de sista metrarna till eukalyptusen. Huset var mörkt, och uppfarten var tom.

Hon bar dunkarna till stängslet en i taget och hämtade trät, bultsaxen och ficklampan med röd plast över glaset. Tröjan klibbade mot ryggen. Hon klippte upp stängslet tre meter från ståltråden, och den här gången räknade hon inte maskorna. Hundgårdarna vaknade så fort hon var igenom, hela raden på en gång, och ljudet gick rakt in i tänderna. Hon höll sig ifrån dem och lät lampan vara, för om hon såg dem skulle hon börja välja, och här fanns ingen hon kunde välja.

Ladans bakdörr hade ett nytt hänglås. Bultsaxen gled av två gånger innan hon fick ett bra grepp, och när låset gav sig var ljudet så högt att hon stod stilla och lyssnade mot huset. Inget ljus tändes. Hon lutade trät mot väggen bredvid dörren och lät bultsaxen ligga på trappsteget.

Därinne var det varmare än ute och kvavt. Det luktade hund och utspilld öl, och under det gammalt blod som sugits in i träet. Det röda ljuset visade henne stället en bit i taget. Mitt på jordgolvet stod en fyrkantig inhägnad av plywood, midjehög, med mattrester utlagda i botten. Plywoodens insida hade blivit mörk av fläckar, skrapats ljus och mörknat igen. En våg hängde i en kedja från en bjälke. En trave plaststolar stod mot väggen. Någon hade tagit dit stolar, så att folk kunnat sitta och titta. Där fanns ett fällbord med en kylbox under, och på bordet en kaffeburk full av fimpar.

Hanen i diket i juni hade kommit ur den där ringen. Hon stod och såg på den tills ljuset började skaka och tog ficklampan mellan tänderna.

Plåt hade skruvats fast över brädorna längs bakväggen, från golvet till huvudhöjd. Hundarna fanns på andra sidan, så nära att hon hörde dem andas mellan skallen. Hon lade handflatan platt mot plåten. Den var varm efter dagen. Plåten skulle hålla elden borta från hundarna, och hon tog bort handen och skruvade av korken på den första dunken.

Hon hällde längs plywooden, hela vägen runt inhägnaden, och över mattresterna. Hon tog god tid på sig så att det inte skulle stänka på skorna. Den andra dunken gick över bordet, stolarna och kylboxen och uppför stolparna så högt hon nådde. Vågen var till för att väga hundarna före en match, så att insatserna blev rättvisa. Hon hällde lite på den också. När dunken var tom hade lukten fyllt både ladan och munnen, och ögonen rann. Hon drog en av de stora portarna halvt öppen för att få luft och backade ut genom den till gården.

Hon hade en tändsticksask från en bar i Colton som stängt för flera år sedan. Den första tändstickan brast. Den andra tändes, och hon höll i den och såg den brinna ner mot fingrarna. Ringen därinne var byggd för att hundar skulle skada varandra med flit, och ilskan steg i henne som när hon hittade ett sådant sår på en hund, het och jämn. Hon kastade tändstickan. Ladan flammade upp med ett ljud som när man skakar ut ett lakan, och hettan slog henne i ansiktet. Hon skrattade högt, en gång, ensam på gården.

Det hade inte gått en timme när strålkastare kom runt kröken på vägen. Den vänstra lyste vitare än den högra.

Hjärtat slog till hårt. Hon sprang runt ladan efter trät och hade det i händerna i mörkret vid hörnet innan pickupen hunnit stanna. Förardörren öppnades med motorn på. Haney kom ut skrikande. Han var större än på bilderna där han höll upp sina valpar i nackskinnet, tjock i nacken och mjuk över magen, i T-shirt och kängor med lösa snören. Han hade ett däckjärn i ena handen och mobilen i den andra med ficklampan tänd, och han sprang mot de öppna portarna och elden. Ljuset svepte över hennes hörn, bort och tillbaka. Det stannade på henne.

”Vem fan är du?”

”Du vet vem jag är”, sa hon. ”Du har kört förbi mitt hus.”

Första slaget träffade hans underarm, och däckjärnet försvann någonstans i mörkret. Slaget gick tillbaka i hennes egen arm ända upp i axeln, och det kändes rätt. Han vände sig mot henne med öppen mun, och andra slaget träffade hans knä från sidan. Det gav efter, och hon märkte det genom skaftet. Han föll baklänges, och mobilen landade med skärmen uppåt i gräset bredvid honom. På skärmen låg gården grå och kornig, sedd uppifrån huset, med ladan vit av eld mitt i bilden och två små gestalter framför den. Kameran. Hon hade sett en bild från den i grannskapsgruppen och hade gått rakt in under den, och hon brydde sig inte. Han fick upp en arm, och hon slog mot armen. Hon slog honom i revbenen två gånger. När han rullade över slog hon mot axeln.

Nu slog hon från höften med hela ryggen bakom. Varje slag kom tillbaka upp genom skaftet in i händerna, och hon ville ha nästa mer än det förra. Hon skrek. Hon hörde sig själv på avstånd, hes, säga samma sak om och om igen.

”Kom igen, håll upp en. Håll upp en nu.”

Han höll upp handen framför ansiktet, öppen, med fingrarna isär.

”Är det den handen? Den du håller upp dem med?”

Hon slog mot den. Något i den gav sig, och han skrek. Elden hade tagit sig in i höloftet bakom honom, och ljuset rörde sig över hans ansikte. Blod rann ur näsan, och armen låg fel vid armbågen. Han sa okej, okej, okej. Han försökte fortfarande krypa undan.

”Håll dig nere. Håll dig nere.”

Hon lyfte trät igen utan att räkna slagen och slutade när armarna slutade. Över honom stod hon med axlarna hävande och trät hängande i båda händerna, och svetten rann in i ögonen. Armarna skakade, och hon kunde inte få dem att sluta. Hon kände sig lätt, bättre än på ett år, och det var då hon hörde hundarna.

Bakom ladan skrek hela raden.

Det knöt sig i magen, och hon sprang. När hon kom runt hörnet hade plåten på bakväggen blivit mattröd i mitten. Hon släppte trät vid bakdörren och grep bultsaxen från trappsteget. Rök vällde ut under takfoten. Hettan kom från väggen som från en ugnslucka som stått öppen. Första hundgården stod tätt intill, och hunden i den kastade sig mot nätet. ”Ut!” skrek hon. ”Kom igen, ut!” Hänglåset var för hett att hålla i. Hon höll i det ändå och klippte av det, och huden på handflatan fastnade på metallen och blev sittande där när hon drog tillbaka handen. Hunden for förbi henne in i mörkret utan att se på henne. Det gjorde den andra också. Den tredje ville inte komma. Han låg i bortre hörnet med slutna ögon, en stor röd hane, och hon gick in efter honom. ”Kom igen, gubben, kom igen, snälla.” Hon fick händerna under hans bröst och släpade ut honom i frambenen. Röken låg nere vid marken nu. Hon såg inte det fjärde låset och hittade det med fingrarna. Ärmen tog eld, och hon släckte den mot sidan utan att känna det. Hon fick upp den femte. Den sjätte hundgården var tom, med ett hål i bakkanten där hunden tagit sig ut. Det sjunde låset gav efter. De tre sista var tysta.

Hon kröp längs raden till dem på knä. Det var en tystnad hon kände igen. Det var korridoren på djurhemmet efter en tisdag. Hon hörde sig själv prata. Hon pratade lågt till dem, om ingenting särskilt, som hon pratat i det rummet så att de inte skulle höra hur tyst det var.

”Jag vet”, sa hon. ”Jag vet. Förlåt. Förlåt.”

Den brända handen låg platt mot nätet till den åttonde hundgården, och nätet var hett. Ingen därinne lyssnade. Hon tittade på den andra handen. Haneys blod hade blivit klibbigt i knogarnas veck. Hon försökte resa sig, och benen ville inte. Hon satte sig i jorden vid den åttonde hundgården och slutade prata.

Med ens stod hon på fötter.

Det var inget hon bestämde. Kroppen hade rest sig och backat undan från väggen innan hon hunnit tänka. Hettan från elden satt nu inne i henne, i bröstet och i handryggarna, och den var vrede. Hjärtat slog så hårt att tröjan rörde sig. Hon tittade på högra handen. Handflatan var en våt, rå yta utan hud, och det gjorde inte ont. Ingenting i henne gjorde ont. Allt i henne var spänt åt ett håll, runt ladans hörn, mot framsidan.

I röken kände hon lukten av varje hund för sig: den stora röda hanens svedda päls, de som sprungit, och de tre sista hundgårdarna där inget levde. Hon hörde deras hjärtan. Den röde hanen låg på sidan några meter bort, och hans hjärta var snabbt och lätt och slog fel. Han skulle vara död innan solen gick upp. Hon visste det lika enkelt som hon visste att det var natt. Det slet i henne, men det var naturens ordning, och hon lät det sakta passera. De tre i hundgårdarna var likadana. Under det var korridoren på djurhemmet efter en tisdag tyst. Hon hade alltid varit den som stod i rummet. De andra skulle leva.

Hon kallade på dem utan att ett ljud hördes. De kom ur röken och mörkret en i taget, hundarna hon släppt ut, ärrade med breda bröstkorgar. Natten hon tog tiken hade de kastat sig mot stängslet för att riva sönder henne. Nu kom de med sänkta huvuden och blicken på hennes ansikte, och ingen av dem gick på någon annan. De ställde sig vid henne och väntade.

De gick tillbaka runt ladan tillsammans. Hon tog basebollträet från trappsteget när de passerade. Fingrarna öppnades och slöts om greppet och fick inte ordentligt tag.

Elden hade hela taket nu, och portarna var en fyrkant av ljus. Haney låg där hon lämnat honom, på sidan med ena armen över bröstet och ansiktet vänt mot henne. Hon hörde hans hjärta innan hon såg honom andas. Det var snabbt och tjockt, det starkaste ljudet där, högre än elden, och hon visste hur lite som skulle behövas för att stoppa det.

Hon gick fram till honom. Hundarna kom efter och stannade när hon stannade, i en halvcirkel, hans egna hundar, tysta. Hon höjde trät med båda händerna. Hon hade inget att säga längre. Ilskan rusade genom henne: ringen, stolarna som någon tagit dit för att folk skulle kunna sitta och titta. Det fanns ingen förlåtelse för det här. Hon höll trät högt, och hela hennes kropp skakade av att hålla det där. Ett lågt ljud gick i hennes strupe som hon inte gjort med avsikt, och hon blottade sina tänder i raseri.

Haney tittade upp längs trät på hennes ansikte. Han hade slutat försöka prata.

Lukten av de tre i hundgårdarna satt i hennes ärmar, och lukten av den röde hanen i hennes hår. Fyra före gryningen. Hon stod i skenet från elden med ett basebollträ över en man som redan låg ner. Fingrarna hade öppnats och slutits om greppet ända från trappsteget. Nu öppnades de och förblev öppna.

Basebollträet föll i gräset bredvid hans mobil. Hon stod med tomma händer, och smärtan kom tillbaka i den högra med full kraft. Det var hennes egen smärta. Hon stod på sina egna ben med ärmarna fastklibbade mot underarmarna och ögonen rinnande av röken, och hon var så trött att knäna skakade. Över brandens dån hörde hon sig själv andas som vem som helst.

Hon såg på honom. Ingen av dem sa något.

Bakom henne hade hundarna öronen framåt och blicken på henne. De väntade på att få veta vart, och dem kunde hon göra något för. Hon vände honom ryggen och mötte dem.

Ilskan hade inte lämnat henne. Den hade gått ner i ryggslutet, och nu, med hundarna framför sig, steg den och hade någonstans att ta vägen. Den tog henne helt. När den släppte stod hon på alla fyra, och hundarna nådde henne bara till bröstet. Hennes framtassar var bredare än båda händerna tillsammans, och när hon spred dem gled klorna ut ur pälsen, längre än hennes fingrar hade varit. Två av tänderna hängde ner förbi käken, långa och böjda, och hon bar munnen lite öppen runt dem. Pälsen var svart, svartare än mörkret bortom elden, och när ljuset från ladan rörde sig över den glimmade svaga gula ränder i den och slocknade. Ingenting gjorde ont. Det mullrade i hennes bröst, och hon kände det i marken genom tassarna.

Hon såg sig om en gång. Haney hade ansiktet vänt uppåt, och munnen stod öppen utan att något ljud kom ur den. Hans friska häl grävde i jorden och flyttade honom några centimeter och stannade. Bredvid trät låg mobilen med skärmen uppåt i gräset, upplyst. I den lilla fyrkanten brann ladan vit. Haney var en liten gestalt på marken framför den, och den som stod nära honom hade fel form.

Hon sprang. Hundarna kom efter, och skenet från elden lyste upp deras ryggar men fick aldrig fatt i henne. Gräset längs stängslet hade tagit eld, och elden sprang bredvid henne, låg och klar, och hon var snabbare än den. I stängslets ände, under eukalyptusen, brann Taurusen. Rutorna var borta. Däcken brann, och eld kom upp genom motorhuven. Innan backspegeln sprack såg hon filtäpplet hänga där i lågorna och vrida sig på sitt garn.

Hon tog stängslet i ett enda språng, en mans höjd över tråden, och for förbi bilen utan att sakta in. Åt norr, mot städerna, började en siren. Hundarna kom genom hålet hon klippt, en i taget, och hon behövde inte vända på huvudet för att veta hur många de var. På andra sidan vägen sluttade marken ner mot den uttorkade flodbädden.

Sanden därnere var torr och varm efter dagen. Hon gick ner i flodbädden och svängde norrut med elden i ryggen, och hundarna kom nerför slänten efter henne.